Framför oss finns otroliga möjligheter och upplevelser

I slutet av 1990-talet lämnade Hugo Jönsson över det ansvaret till sina söner Ola Hugoson och Lars Hugosson och blev styrelseordförande. På fritiden klappade Hugos hjärta för idrott och speciellt för handboll och Ystads IF.

Hugo jönsson, grundare av Polykemi, var född och uppvuxen i Ingelstorp utanför Ystad. Han började sitt yrkesliv på Persöner, som då var det dominerande företaget i Ystad. Hugo avancerade till chef för textilavdelningen. I hans självbiografi ”En egen historia” berättar han om hur han föreslog att företaget skulle lägga ner textilavdelningen och i stället satsa på plast. Svaret blev ett blankt nej. Han gav inte upp sin idé utan lånade pengar och startade Polykemi 1968. Idag har bolaget mer än 300 anställda med dotterbolag i bland annat Tjeckien, Danmark, Tyskland, USA och Kina. Grundidén är den densamma nu som då; att tillverka kundanpassade plastcompounds. I koncernen ingår även rondo plast och Scanfill. Polykemi är i dag Ystads och sydöstra Skånes största privata arbetsgivare.

Han var den som gjorde YIF till en storklubb inom svensk handboll och han låg bakom klubbens första svenska mästerskap 1976 och lade grunden till många andra framgångar. Hugo Jönsson anses vara en av de stora idrottsledarna i svensk handbollshistoria.

Tredje generationen tar snart över
Nu är det snart dags för den tredje generation att ta över företaget. Sen några år arbetar man med ett program för generationsväxling (tillsammans med FBN). Det är fem kusiner i G3 och alla arbetar idag i olika funktioner på företaget

Herman och Vendela är barn till Lars. Oscar, Johan och Gustav är Olas söner. Vi träffas på huvudkontoret en solig och vacker höstdag i oktober. Utanför böljar de skånska åkrarna. Platsen och orten är viktig för alla kusinerna, som förutom familjeföretaget har handbollen som gemensam nämnare.

Hur såg vägen in i företaget ut för er?
– Jag började på laboratoriet för 12 år sen, säger Herman. Då hade jag just gått ut gymnasiet och spelade handboll professionellt. Fram till nu har jag bara jobbat deltid här på bolaget, eftersom handbollen tagit så mycket tid. Men 2019 skadade jag mig och var också ganska less på handbollen. Tjänsten som teknisk chef kom upp i samma veva och det blev ett vägskäl för mig, säger Herman. Beslutet att sluta med handbollen var lätt att ta, men det var ändå sorgligt att sluta. Jag har ju varit handbollsproffs sen jag var 18 år, så hela mitt liv hade bestått av handboll, säger Herman. Ystad vann dessutom SM-guld när jag just hade slutat.

– Polykemi är en av Ystads IFs huvudsponsorer och farfar var hedersordförande. Pappa har också spelat professionellt och mamma är speaker på matcherna. Så hela Polykemi-familjen är en handbollsfamilj. Det är plast och handboll, skrattar Herman.

”Hela Polykemi-familjen är en handbollsfamilj, det är plast och handboll.”

– Så det blev ett byte från handboll till plast för mig. Jag hade ju börjat jobbat här för att det funkade med min sportkarriär. Nu känns det naturligt att helt gå från handbollen till företaget. Företaget är också som en del av familjen. Jag har sprungit här sen jag var liten och personalen har varit externa familjemedlemmar, säger Herman.

Också Oscar spelade handboll i Ystad IFs A-lag i fyra år.

– Jag ville också satsa på handbollen. Men förutsättningarna i laget ändrades och jag började

plugga i Lund. Sen blev det college i Santa Barbara i Kalifornien och universitetet i Syracuse, NY,
där jag tog en dubbelexamen i ekonomi och familjeföretagande samt IT säger Oscar. Jag har även varit handbollstränare, så jag är intresserad av ledarskap.

– Jag hade en tjänst på gång i USA men sam- tidigt skulle vi expandera här hemma och jag fick erbjudande om att börja som säljare på dotterbolaget Scanfill, så jag flyttade hem, berättar Oscar. För ett år sedan blev jag VD på Scanfill, ett dotterbolag som arbetar med förpackningslösningar.

Gustav, som är yngre bror till Oscar, gick på handbollsgymnasium, men slutade när han blev utbytesstudent i Kanada.

På den tiden var jag inte så insatt i firman och hade inget större intresse för vår produktion. Men jag fick en traineeplats och då väcktes intresset. Sen pluggade jag business management i London och fick en helt annan syn på vårt familjeföretag. Då var jag den enda av kusinerna som inte jobbade på företaget och kände att jag ville vara en del av den familjen och vara med på resan. När jag tagit examen kom det upp en ledig tjänst som säljare, och där jobbar jag idag, säger Gustav.

Oscars och Gustavs bror Johan bor nu i USA och är VD för Polykemis bolag där, han är därför inte med under intervjun.

Vendela, som är Hermans lillasyster, har jobbat på företaget i tio år efter gymnasiet.

– Jag har jobbat på inköpsavdelningen och pluggat företagsekonomi i Malmö. Jag jobbar även med marknad och kommunikation, berättar hon. Vendela ägnar också en hel del tid åt ledningsmöten och styrelsemöten, precis som övriga kusiner.

– Från familjens sida har det inte funnits några krav på att jobba i företaget. Dessutom ska det ju finnas ett behov på bolaget. Men det finns att välja på här på Polykemi och i G3 har vi olika fallenheter och intressen. Vi ska inte tävla mot varandra, säger Oscar.

– Det har varit viktigt att vi inte ställs mot varandra och skapar friktion. Vi diskuterar också mycket hur vi ska kunna samarbeta i G3, säger Vendela.

– Ja, kusinerna pratar mycket om ägarperspektivet. Nu har vi också successionsprogrammet, som vi gör i samarbete med FBN. Där pratar vi mycket om vad vi vill med våra liv. När det gäller var vi ska jobba, så ska en ledig tjänst finnas och det ska vara rätt person på rätt plats. Vi ska inte ha någon nepotism, säger Herman.

Ni har ju jobbat med de här frågorna och lagt ner mycket tid och engagemang. Vad har det gett?
– Det har gett en samsyn. Vi har till viss del olika åsikter, men i stora frågor har vi samsyn, säger kusinerna.

– Den gemensamma resan började med att vi satt med på styrelsemöten när vi var i 20-årsåldern, säger Vendela. Ola och Lars (våra pappor och G2) tyckte att det var kul med barnen på ”avbytarbänken”, skrattar kusinerna. Senare började vi med familjeråd och ägarråd. Efter ett tag hade vi frågor som blev till åsikter. Men i början var det svårt för oss att hänga med i alla papper, säger Oscar.

”Våra pappor fick inte alls samma insyn i företaget när de var unga. Men de har velat att vi ska ha det.”

– Våra pappor fick inte alls samma insyn i företaget när de var unga. Men de har velat att vi ska ha det. Det ska inte vara några ”stängda dörrar eller låsta lådor” mellan generationerna. Företaget var mycket mindre på den tiden, nu är det så stort och kräver mycket mer, så det var både medvetet och nyttigt att vi har varit med. Vårt arbete med FBN har varit nyttigt och särskilt Ola har åkt runt till många andra familjeföretag och lyssnat på hur de har löst sina successionsfrågor.

– Det krävs mycket kommunikation och att alla har samma inställning, för att detta ska fungera. Annars blir det snabbt skavsår, menar Gustav.

– Vi har också haft samtal med farfar om hur han såg på företaget och familjen. I efterhand är det ju mäktigt. Farfar var fin, han gick bort 2013 och var på kontoret till dagen innan han dog. Han var väldigt familjekär och fick uppleva hur det var att vi barnbarn kom in i företaget, säger kusinerna.

– Alla vi kusiner och även våra kompisar har tvättat de blå tälten med såpa och borste på somrarna, skrattar Oscar. Det har varit många handbollsspelare som har varit här och jobbat.

Hur viktig är familjen i organisationen?
– Det är inte viktigt, men det är uppskattat, säger Oscar. I vardagen är vi anställda och tänker inte på ägarrollen, säger Herman.

– Men jag tror att alla anställda tycker att det känns tryggt att vi är involverade, säger Vendela.

– Och vi drar aldrig ägarvisitkortet vid ett möte, säger Oscar. Vi lyfter det i stället till ett annat forum. Vi har jobbat oss upp, och inte fått ett chefsjobb direkt. Vi har rättat in oss i ledet.

– Det är uppskattat i organisationen att vi är här. Vi har en jippogrupp i G3 och hittar på kul saker som AW eller att gå på handboll, säger kusinerna.

Papporna Ola och Lars är idag 65 respektive 60 år gamla.
– Ola och Lars älskar jobbet och företaget och kan inte vara utan det. Ola har mer ett helikopterperspektiv, medan Lars är mer hands-on på kontoret varje dag.

Familjerna äger 50 procent var av företaget. Kusinerna i G3 är också ägare.

Hur viktigt är det?
– Man får en annan drivkraft, säger Herman. Vi blev ägare när vi fyllde 18 år. Och hade då ett samtal med farfar. Oscar är äldst och Vendela är yngst. Det skiljer 7 år mellan äldst och yngst. Successionsprocessen som familjerna arbetat med i några år är både rolig och jobbig, menar kusinerna.

– Vi har haft bra dialoger och jobbar tillsammans. Det handlar inte bara om vem som ska bli nästa VD, utan om hur vi jobbar tillsammans. Vi har blivit medvetna om att det handlar om helheten och det har varit intressant.

– Efter dagarna när vi suttit med FBN är man dödstrött. Det är givande och tryggt att Annelie Karlsson och Pär Mårtensson är med. Och det även om de öppnar upp med den stora elefanten i rummet, säger Oscar.

Ni har ett stort ansvar?
Kusinerna är eniga när det kommer till ansvarsfrågan. 230 familjer i Ystad har sin försörjning från oss. Vi vill värna om stan och känner vårt ansvar. Det är ett bra ansvar. 2010 var vi tvungna att säga upp 20 personer och det var inte kul. Men ett år senare återanställde vi de flesta av dem. Vi jobbar lokalt och prispressar inte. Det finns en tanke att vi ska gynna orten. Vi ska inte flytta härifrån, Ystad ska alltid vara navet. Vi måste kunna växa här och vi hoppas att politikerna förstår det. Men det är inte så många i stan som vet exakt vad vi gör. Det vi håller på med är lite mer komplicerat och långt från konsumenterna. Familjen och företaget har också ett väldigt aktivt engagemang med sporten i Ystad. Vi sponsrar alla lagsporter och andra kulturella evenemang.

”Det finns en tanke att vi ska gynna orten. Vi ska inte flytta härifrån, Ystad ska alltid vara navet.”

Vad säger ni till ert yngre jag?
– Att det blir roligare och roligare ju mer involverade vi är, säger Vendela.

– När jag började så kändes det överväldigande av allt som jag skulle lära mig, säger Herman.

– Våga ta för dig, säger Gustav. Som familje- medlem har man ögonen på sig, men man måste våga fråga och lära sig. Man kan inte så mycket från början, även om man tillhör ägarna. Och företaget mår bra när familjen mår bra. Men man ska inte ta för givet att det alltid går bra, så man behöver vara förberedd.

– Vi har otroliga möjligheter framför oss och så mycket intressant att uppleva, säger kusinerna. Det är familjärt här på företaget och det finns en tillväxttanke, det har varit självklart sen farfars tid. Det viktigaste är att det ska bibehållas och att vi ska trivas tillsammans.

– 2026 är nästa avstämning. Då ska vi ha fler fabriker runt om i världen, och ha två- eller tre- dubblat koncernen. Det finns möjligheter om vi sköter det här rätt. Vi ska vara duktiga ägare och duktiga medarbetare. ■